Snart Lucia
Snart är det Lucia.
Mammas och pappas bröllopsdag.
Det betonade mamma varje år.
I år blir det nog ingen luciasång IRL.
Man får lyssna på luciasång helt enkelt och äta goda lussebullar och pepparkakor.
Och minnas.
Allt är så konstigt nu för tiden ,Covid begränsar ju allt och vi saknar vår dotter enormt.
Råkade läsa ngt hon skrivit ,att de bara ville skriva ut fler mediciner åt henne mot panikångesten som blev stark ångest."Känner mig som en knarkare" skrev hon.
För jävligt.
Psykiatrivården idag är ett skämt.
Vi är inte ensamma om dessa upplevelser,finns massor av föräldrar som mist sina barn på detta vis.Föräldrar som beskriver samma vi gått igenom,hopplösheten och de unga som mått dåligt och bara får fler och fler mediciner men inte samtalen och stödet de behövt från psykiatrivården.
Jag vill göra något.
Psykiatrivården skriver bara ut mediciner.
Ångest är något man behöver prata om och lära sig hantera tror jag.
Var finns samtalen?
Vår dotter var oerhört stolt,skulle klara allt själv.
Vi fick inte veta hur illa det var.
Psykiatrivården vände henne ryggen trots rop på hjälp.
Jag är inte bitter,jag är förtvivlad.
Men det hjälper ingen.
Jag vill förändra och förbättra.
Mår du dåligt?
Prata prata och vänd dig till de som lyssnar.
Finns människor som lyssnar och bryr sig på riktigt.
Här är mina healare.
