Hur går man vidare

Tiden går.
Nu klarar jag träffa folk som beklagar sorgen utan att bryta ihop.
Men jag märker att folk påminns om sin egna dödlighet,sin egna sårbarhet när ngn ung dör.
När någon dör i självmord och dessutom är ung så är det såklart ett trauma för anhöriga men det jag har märkt är att folk i ens närhet också skakas om.
På ett helt annat sätt än om ens gamla förälder dör.
 
Folk frågar,hur klarar du detta?
Jag svarar ,ja man måste ju kämpa vidare.
 
Jag har inte ont i hjärttrakten just nu men har haft ett tryck,en smärta som kommer och går.
Sorg.
Ångest?
Aldrig haft ångest så jag har ingen aning om hur det känns.
Jag försöker påminna mig om att andas.
Lyssnar på min kropps signaler.
Är jag trött,så vilar jag.
Är jag frusen så badar jag varmt och försöker slappna av.
Behöver jag skriva av mig så gör jag det.
Försöker äta bra.
 
Lyssnar på min kropps signaler.
 
Känner jag att jag har behov av att skratta så tittar jag på något roligt och tillåter mig vara glad en liten stund.
Utan skuld eller dåligt samvete.
 
Många anhöriga får dåligt samvete,upplever skuld när någon tar sitt liv.
Kunde jag ha sagt/gjort något annorlunda?
Jag hade tät kontakt med dottern via messenger,hon avskydde prata i telefon.
Hon avskydde avsked.
 
Jag har inte dåligt samvete.
Gjorde allt jag kunde under de förutsättningar jag hade.
Vi fick aldrig veta att dottern hade självmordstankar.
Inte ens BUP berättade den tid hon gick där.
På BUP går man upp till 18 års ålder.
Hon låtsades att allt var bra  inför oss och många andra att allt var bra.
Hon ville nog inte att vi skulle tycka synd om henne.
Jag tror det var hennes överlevnadsstrategi.
 
Fina dottern.
<3 <3 <3 
 
(Bilderna är gamla från en utlandsresa till Magaluf när son och dotter gick i högstadiet)
 
rna